Klockan är tolv och jag är jättehungrig. Men jag kan inte gärna äta nu. Har lovat min kära pojkvän att jag ska luncha med honom, om 1 timme och 20 minuter slutar han vilket innebär att jag inte kommer få någonting i mig förens om typ 110 minuter eller nått. Hur snäll är då inte jag som väntar på honom va? Nog för snäll. Vilken bra flickvän jag är. Håhå. Ja lite faktiskt. Ska nog ändå ta mig nått litet och sova lite, då känner man inte hungern, det är bra. Han är faktiskt värd att vänta på, min Victor. Och jag gör det. För att jag älskar honom. Jag är bara hemskt dålig på att säga det. För att jag är konstig. Men när någonting betyder så mycket har jag svårt att i ord uttrycka vad jag känner. Jag brukar gråta istället. Så konstig är jag. Jag är nog för känslig. Jag kan säga att jag älskar en film, en låt, en maträtt, men jag tänker ofta efter varför jag sa det. Anledningen till att jag kan säga det är nog att det inte ligger tillräckligt nära min känslighet. Vissa saker betyder för mycket för att jag någonsin ska kunna uttrycka mig rätt. Vissa saker är förstarka och ligger för varmt om hjärtat. Visst vet jag att man behöver höra det. Men det viktigaste är väl ändå att man vet det. Att man känner det. Jag tror det. Jag ska bli bättre, försöka. Jag klarar av att skriva om det. Bara det är ett framsteg.

Och dom små, små orden är svåra ord
Och dom hårda orden är enkla ord