Min mamma frågade mig idag om Victor tycker jag var knäpp. Är inte det knäppt? Jag vet inte vad han tycker, men det spelar väl inte så stor roll. Egentligen. Så länge vi trivs i varandras sällskap. Eller så länge vi har varandra skulle jag kanske säga, lite mer kliché så. Han är hur som helst min älskling och det är det jag bryr mig om, det gör mig glad. Sen om jag är knäpp hör väl till en annan diskussion. Den tänkte jag ta nu. Jag anser inte själv att jag är knäpp. Men det är väl en definitionsfråga. Jag tycker knäpp låter lite som osmart och det är jag faktiskt inte. Jag är faktiskt ganska smart, och kunnig. Jag säger det inte för att på något sätt verka speciell eller lite bättre, det bara är så, folk säger det och det visar sig när jag använder mig av det jag har där uppe. Eller har kvar, eller bygger upp, eller vad man nu bör säga. Även det är en definitionsfråga. Alltså, jag anser mig inte vara knäpp. Jag kan därimot köpa tanken om att jag är konstig. För konstig är jag, på alla möjliga sätt och vis, men det är väl lite det som är charmen med mig skulle jag tro. Och på tal om tidigare nämnt tror jag säkert att Victor tycker att jag är konstig också, även om han säger att han inte tycker det, i alla fall inte jättekonstig när jag tar upp ämnet, men jag vet att han tycker det. Det tycker nog många, kanske inte alla. Men ändå så måste det ju finnas något med min konstighet som är positivt, kanske hela grejen. Annars skulle han väl inte stannat hos mig i fyra fina månader. Då kunde han ju lika gärna lämnat mig för längesen. Men det har han inte gjort och det värmer för jag tycker om honom så himla mycket och vill ha kvar honom hos mig. Annars kan jag bara säga att jag är svag för potatismos, att hif verkar klassa mff och att jag ska bädda ner mig i mitt palats med mina mysiga feb-böcker nu. Ett litet utdrag ur mitt liv bara. Lite tankar svart på vitt. Enjoy yourself!

Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu.